Hantverkare

Sydag


Regn i morse, så efter morgonpromenaden fick det bli en innedag idag.
Och vad gör man inomhus, en dag i juli..?
Ja, påbörjar ett nytt syprojekt; förstås.
Att sy är både en kreativ och avkopplande syssla:
Det börjar med att jag tittar i mitt syskåp för att se vad jag har för tyg och där hittade jag det här vackra linnetyget som jag fått från en av systrarna. Sedan funderar jag på vad jag skall sy; eller egentligen vad jag behöver och nu behöver jag en ny blus till min gråa jeanskjol. Till slut tänker jag på hur jag kan ändra mönstret så det passar mig och här har jag ändrat på halsringning och längd.

– Men; är det inte enklare att köpa en likadan blus..?
– Jo, kanske, men jag gillar att skapa. Och sedan lever ju jag ett sparsamt liv, där jag fixar det mesta själv.
– Hur är det då avkopplande? Är det inte irriterande med alla trådar och inte minst med allt som blir FEL.?!

Så här är det:
Hela syprocessen är upplagd efter ett bestämt mönster och man kan inte hoppa över ett moment hur som helst. Då blir resultatet inte som man tänkt och det är risk för att plagget hamnar i soporna.
Det här bestämda och styrda, är det som faktiskt gör det avkopplande.
Däremot får man inte känna en tidspress när man syr, utan man delar upp hela processen i olika delar och tar paus emellan.
I alla fall om man som jag, har syendet som en kreativ fritidssyssla.


Hundarna har också varit inne idag. Fast deras dagar styrs förstås av vad jag gör: inne med mig – och även utomhus med mig. Labradorer är en jättebra ras, men revirkänslan är inte så välutvecklad hos dem – som exempelvis hos schäfrarna – så att lämna tomten för ett besök hos grannens tik; är inga problem.
Problemet uppstår först när de hör mina ilskna visslingar och förhoppningsvis inser, att det nu återigen missat tomtgränsen…
…och snart kommer mötas av mina sura miner.

Hantverkare, Sparsamhet

Nymålat

Om man hanterar ved inomhus, måste man sopa golvet.
Min blå sopskyffel är så bra och det är inte helt lätt att hitta liknande, så vad gör man då om den börjar bli sliten..?
Jo! Man målar om förstås.
Jag letade bland mina målarburkar och hittade en helt oöppnad burk med engelskt rött. Den är från tiden då jag köpte före jag reflekterade, så jag har glömt vad den skulle användas till.
Den lämpade sig även för metall, så efter målartvätt och slippapper målades skyffeln – och blev så här fin.
Samtidigt fick sopborsten en uppfräschning med slippapper och olja.

Om man har frigående höns, så hamnar deras gödsel under skosulorna och går man in och ut flera gånger per dag – och inte ids ta av skorna varje gång; måste det lösas på något sätt.
Jag hade sett skoborstar med metallstativ att köpa, men tänkte att en sådan borde man ju kunna tillverka själv?
Och det kunde man.
Jag har haft den ett tag stående på nedersta trappsteget och nu när trappan är oljad, så fick även underlaget en släng av penseln och det gav direkt ett bättre intryck.


Bordet är nu tillbaka på altan; vit och fin. Perfektionisten tycker nog att den borde ha slipats före, men jag är fullt nöjd med resultatet. Om allt måste vara perfekt, kommer min kreativitet att förminska – och förresten har jag inte ens en slipmaskin.


Love och blommorna har nu fått flytta tillbaka upp på trappan. Alla märken från människor och djur, är kvar – men den har nu en färg som håller ihop det hela.
Före så såg den sliten ut, men nu ser den använd ut. Och det är skillnad.

Emaljhinken samlar upp regnvatten och den står i kö för behandling med färg.

Så. Man kan bättra på det mesta man har hemma, utan att behöva åka iväg och köpa färg – och man behöver ABSOLUT inte göra allt perfekt.

 

Hantverkare

Målarvecka


Den här veckan är det Målarvecka utomhus, vilket innebär Bättra-på-vecka.
När jag gick en kurs i allmogemålning för många, många år sedan – påminde läraren oss alltid att det är Bättra på vi skall göra. Alltså inte Måla om utifrån det här upplägget: skrapa bort all färg, sodatvätta,  skölja, grundmåla och sedan täckmåla.
Det, plus mycket annat, tog jag med mig och har sedan dess bättrat på.
Den här veckan har vi uppehåll och varmt, så då skall utemöbler och trappräcket bättras på.
Så här trist ser mitt utebord ut, men då skall man komma ihåg att i Kiruna sitter vi inte så ofta vid våra utebord – så en sliten bordsyta märker man inte av så mycket.
Eller; jo. Jag har märkt att bordskivan borde bättras på och de gånger vi ätit ute, så har jag dolt skivan med en duk.


Nu har bordet fått sitt första lager färg och imorgon är det dags för andra varvet, för att sedan dag 3 vändas upp och ner – och ta tag i bordsbenen.
Det är en tillfredsställelse att ta hand om sina saker och vara rädd om det man har.
Och vara nöjd med det man har. Det här bordet är lite vingligt, hur mycket jag än skruvar åt benen, men det funkar utmärkt under den relativt korta utesäsong vi har. Dessutom fungerar det här bordet som arbetsbord; så det är absolut värt att ta hand om.


Det här är trappan och som ni ser, är den verkligen i behov av att bättras på.
Men samtidigt visar en sliten trappa att till det här huset har många två- och fyrbenta individer gått in…
…och det är väl det vi vill med våra hus och hem..?
Så jag skall inte måla över de märkena, utan bara skura och sedan olja in den.

Vad skall Love då göra..?
Ja, han och Sampo har haft sitt träningspass idag. Måndagar är träningsdagar: jag på gymmet och hundarna sin aktivering. Idag fortsatte vi med Runda och nu lade vi in att runda från båda hållen; utifrån min dirigering.
Svårt!, tyckte Sampo
Inte alls!, tyckte Love.
I slutet av veckan lägger vi in en film, som inspiration på aktivering.

Hantverkare, Hushålla

Att hushålla

”Du är bra på att hushålla” – det fick jag höra för ett tag sedan och blev så glad.
Jag tänkte då på hur olika man kan uttrycka samma situation.
Om man prioriterar att vara ledig mycket, innebär det att man måste leva på mindre pengar då inkomsterna blir mindre. Det kan kallas för att man ”har ont om pengar”, ”lever fattigt” – eller också att ”man är bra på att hushålla”.
De två första uttrycken är negativa och man tycker gärna lite synd om en sådan person. Det tredje är positivt och visar på en person som tar ansvar för sin situation.

Det samma gäller uttrycket ”Jag måste börja banta”, jämfört med ”Jag skall ta hand om mitt ätande”.
Det andra sättet visar på att man själv kan göra något åt sin situation, till skillnad mot något man måste göra. Eller egentligen ligger nog skillnaden i vem som bestämmer vad man skall göra: är det någon annan, eller är det jag själv?
Hos mig är det jag själv som valt att nu hushålla med mina resurser.


Den här veckan är jag upptagen med EU valet, då jag skall sitta vid förhandsröstning.
Men lite hinner jag jobba på gården innan: Sågbocken växer fram sakteliga, för det var inte så lätt som jag trott att bygga en sådan.


Jag har inte köpt något nytt virke alls, utan använt gamla brädor. Lite spikhål och sprickor syns, men det kommer hålla några år i alla fall.
Det här är hushållning i praktiken. Istället för att köra iväg virket till att brännas upp, så har jag nu tid och energi att ta tillvara det – och skapa något nytt.
Och samtidigt känna en sådan tillfredsställelse genom att skapa något själv.


Nu när jag har en sågbock, testade jag att såga upp kaninernas avgnagda grenar.
De är helt perfekt avbarkade och kommer brinna bra i vedspisen. Och bättre att de brinner i spisen och ger värme, än att de bränns ute till ingen nytta.


Den här baljan användes till disk i Tornedalen för nästan hundra år sedan. Inte för att jag nu vill diska i en zinkbalja, men jämför med en plastbalja:
Den här har åldrats fint och har fått en ny uppgift, plantering för mina hemodlade pelargoner.
Plastbaljor har då inte jag lust att använda till mina växter.

Hantverkare

Snickerijobb

Jag behöver en ny sågbock.
Skall jag åka iväg och köpa en ny?
Nej. Självklart bygger jag en själv nu när jag har TID.
När man börjar hushålla med sina resurser, så öppnas ögonen på något sätt. Man börjar alltså leta det man behöver – och det märkliga är att man då upptäcker:
Ja, men jag har ju redan det här hemma!
Nu fann jag inte en färdig sågbock på gården, men jag hade virket till en sådan. Det låg inte färdigkapat i lämpliga längder, utan jag har fått använda handsågen för att få rätt längd.
På nätet sågades allt virke med elsåg, men jag använder handkraft.


Mitt andra projekt är växthuset.
Där hade jag tänkt använda gamla fönster, men det är ett mycket större projekt för då måste jag först bygga en stomme som passar till fönstren.
Syster i Kumla är en intresserad odlare – med ett litet växthus, så hon har funderat mycket på hur mitt lilla växthus skulle kunna utformas. Hennes har plast istället för glas, men annars är det lika det jag vill ha: för tomatplantorna.
Så jag lämnade glastanken; även om det är vackert, och började tänka på plastväggar. Tänkte att en hylla hade varit bra som stomme – och var hade jag då en sådan hylla..?
Jo. På golvet längst in i förrådet låg en lagerhylla som inte använts på massor av år.
Nu är den ute och före inplastning, skall den oljas in.


Emaljhinken fungerar som vattenbehållare och skall nu få rostbehandling och sedan olja på handtaget.

Det här var dagens handarbete.
Nu skall jag planera svenskundervisningen för eleverna på Rymdcampus.
Bra, omväxlande dag, alltså

Hantverkare

Praktiskt arbete

Nu är arbetsrummet klart!
Men innan jag beskriver hur jag gjort och hur det ser ut:
Varför skall jag överhuvudtaget blogga om mitt arbetsrum.?!
Ja. Först och främst tycker jag om att skriva.
Sedan har jag en tanke om att visa på ett enklare liv där vi jobbar praktiskt med våra händer i långsam takt. Alltså att vi gör det mesta själv och det vi inte kan, det försöker vi lära oss.
Den tid vi lever i nu, är så enormt inriktat på KONSUMTION. Vi ”går på stan” på lördagar som en form av aktivitet och kommer hem med saker vi inte saknade. Och vi far direkt iväg och köper något nytt när vi behöver något. Skall vi förändra något i hemmet, anlitar vi en hantverkare eller målare – och åker själv iväg på någon ”upplevelse”.
– Och vad är problemet med det då.?
Ja, inget egentligen. Alla får ju göra som man vill.
Men. Jag tror att vi skulle må bättre om vi stannade upp och jobbade mer praktiskt. I alla fall jag, mår så bra efter att ha målat ett golv, sytt ett kuddöverdrag eller ritat ett gratulationskort.
Om vi jobbade mindre; alltså lönejobbade; skulle vi ha TID till att ta hand om vårt eget boende och våra grejer – och genom det känna en tillfredsställelse = må bättre.


Här är nu mitt arbetsrum; åtminstone ena väggen.
Skall man jobba med något; exempelvis sy, så skall sakerna vara nära till hands. Då blir det lättare att sätta sig vid symaskinen när lusten faller på. Garnerna fungerar som en inspirationskälla att titta på under tiden man jobbar.
Mitt sybord är köpt på Bumerang för 100 kr och hyllan ovanför har jag själv snickrat för massor av år sedan, men haft stående i ett förråd. När jag letade en hylla till att ha ovanför bordet, hittade jag ett hyllplan utan konsoller. Först tänkte jag fara iväg och köpa nya konsoller, men sedan såg jag denna kökshylla.
”Den skulle ju passa jättebra till arbetsrummet!”


Jag har redan börjat planera vad jag skall väva utifrån de här färgerna:
Randiga linnehanddukar och det är lätt att testa olika kombinationer genom att flytta rullarna.


Ett hem skall vara öppet för gäster; så en gästsäng är ett måste, förstås.
Hanna får vara den som till helgen, inviger det kombinerade gäst- och arbetsrummet och sedan kommer gäster från Linköping, Alaska och Boden/Kumla.


Nu är problemet med modemet löst. Den har hängt löst på en spik och minsta lilla rörelse har gjort att den fallit ner på golvet. Funderade på om jag hade något den kunde läggas i – och kom på denna fina näverkorg som min mamma flätat.


Hundarna har inte haft tillträde till rummet under målningen, så lydige Sampo vågar inte nu komma in trots att grinden är öppen.

Så. Att jobba med sina händer och ta hand om sitt eget hem – ger ett välbefinnande.

Hantverkare

Doris Wiklund


Som bekant planerar jag att återuppta mitt gamla vävintresse. Ja, precis: det är ett ”intresse” och sedan får vi se om det känns lika roligt att väva nu, som det gjorde för sådär 40 år sedan.
40 år!
Det är märkligt med år.
40 år är en lång tid, men när jag tänker tillbaka till vävkursen jag gick som 25 åring, så känns många stunder väldigt nära. Jag kommer fortfarande ihåg doften i vävsalen, läraren och de flesta av vävarna jag vävde.
Det jag däremot har sämre minne av, är de andra kursdeltagarna.

Nåväl. Igår kväll besökte jag min gamla vävlärare Doris Wiklund. Jag gick en kvällskurs för henne, samtidigt som jag jobbade på Hemslöjden. Även om jag inte kommer ihåg vilka de andra eleverna var, kommer jag ihåg vilken hund jag hade just då: en golden retriver; Pimo, som fick följa med in på skolan.
Märkligt att det inte fanns några hundallergiker på den tiden?

Mötet igår med Doris var en riktig energigivare och inspiration!
Doris är 89 år och fortfarande aktiv vävare. Hon visade mig förstås det hon vävt och det hon just nu vävde. Förutom vävningen höll hon på med knyppling, som anses som ett av de svåraste handarbetet som finns.
Jag frågade henne vad det var som var så bra med just vävning och hon svarade så här:
Först och främst ger vävning så bra träning. Du rör hela kroppen när du sitter på vävstolen och för skytteln från sida till sida, du måste ofta resa dig upp för att ex. rulla fram varpen och du måste krypa in under vävstolen för att rätta till något. 
Hon fortsatte:
– Sedan är det så bra för psykiska måendet för du kan bara tänka på vävningen just då. Du måste alltså lämna alla bekymmer och fokusera på nuet.

Själv var hon ett bra exempel på vävningens goda egenskaper: Trots ålder och en hel del krämpor, så skötte hon hela hushållet själv och hade ett så positivt sinnelag. Nära till skratt och påhittig då det gäller att hitta lösningar på problem. Hon berättade att hon hade svårt att ta sig upp efter att hon krupit in under vävstolen för att knyta om något snöre.
– Sockarna bara gled iväg och jag fick inget stöd när jag skulle ta mig upp.
När hon funderade på hur hon skulle lösa det, kom hon att tänka på barns gummerade sockor och köpte sådana till själv. Glad berättade hon att nu fick hon fäste av sockorna – och kunde ta sig upp.

Vi pratade också om detta att ta tillvara det man har, eftersom det är något som intresserar mig mycket. Hon berättade att hon använder alla sina kläder väldigt länge. Om en blus blir sliten, syr hon på ett band. Likaså gjorde hon med kjolfållar som fransats.

Efter besköt hos Doris, pratade jag med en av mina systrar och förutom det vanliga samtalsämnet just nu: ”Har du börjat med vårstädningen?” – så pratade vi om kvinnorna i Tornedalen och deras vävning.
– Det sägs att vävningen var rena terapin för kvinnorna. Dom fick träffas för att hjälpa varandra med vävarna och  fick syssla med något som bara var deras eget.
Sade min syster som själv både väver, rotslöjdar och stickar.

Så nu har jag och Doris åter fått kontakt och hon har lovat hjälpa mig när jag sätter igång vävningen av sjalarna. Känns tryggt att kunna konsultera henne, för det är som sagt 40 år sedan jag var aktiv vävare.